Apotek och snacksaliga pensionärer

Det är sällan jag är på apoteket, det andra statliga monopolet är en trevligare upplevelse enligt mig. Nu har jag lyckats paja foten igen och självklart hade jag ingen gasbinda hemma så jag fick snällt linka iväg (nä, egentligen fick jag skjuts) för att fixa en. Det är intressant med apoteket för det finns så mycket skumma varor vars användningsområden jag inte har en aning om. Själv köper jag bara huvudvärkstabletter där och nån gång kanske det slinker ner nån liten fluortablettsburk också, så för min del får det gärna privatiseras så att jag slipper gå så långt varje gång jag stukar foten.

Det är mycket gamlingar som hänger på apoteket av naturliga skäl. Jag har lagt märke till en sak när det gäller äldre människor, de gillar att prata med andra pensionärer. En annan tror ju typ att man har med nån knasboll att göra om någon börjar prata med en på tunnelbanan eller i affären, men för gamlingar verkar det vara helt naturligt att börja prata med folk de inte känner. Iofs så pratar de typ förbi varandra ofta, de pratar om sig själva och lyssnar inte så mycket på vad den andre har att säga, men hursomhelst så är de väldigt kontaktsökande. Det här beteendet är ju ganska icke-svenskt och som vissa skulle säga kontinentalt och jag undrar vad det beror på. Var vi svenskar mindre avståndstagande när dessa pensionärer var unga eller är de så ensamma att desperationen efter mänsklig kontakt får dem att prata med vilka dårar som helst på bussen och apoteket? I vilket fall som helst kanske vi borde ta lärdom av dem och bli lite mer pratglada även utanför krogen. Men å andra sidan tycker jag faktiskt om att få sitta ifred på tunnelbanan och läsa min bok, utan att nån stör mig i mina tankar... Jag är nog en riktig svensk hur många länder jag än provar på att leva i.