Hej, jag heter Douglas-Oliver...

Det är helt sjukt, satt på t banan för en stund sedan och funderade på vad jag ville blogga om idag och innan jag loggade in här på blogger läste jag min knasige väns inlägg vilket handlade om typ exakt samma saker som jag klurat på. Så det är inte det att jag härmar dig Henke men jag tänker faktiskt inte tänka om bara för att du och jag haft likadana helger och båda ägnat oss åt att observera barn och deras föräldrar. Min blogg är till för mig och jag skriver vad jag vill och jag vet ju att du vill att man ska göra som man vill så då gör jag det.

Vilken fantastisk helg det har varit. Tog en jättelång cykeltur i lördags tillsammans med S vilken hade målet Hagaparken. Där åkte picknickfilten, kaffe, mackor och bullar fram i en sluttning med utsikt mot ekotemplet. Solen sken, fåglarna kvittrade och det kändes som att vara på landet om man inte låtsades om det avlägsna ljudet från bilarna på motorvägen… Dagen avslutades med mammas mumsiga kycklinggryta, att slippa laga mat är en underskattad lyx. Söndagen var lika fin den, men mer lat med glass på en bänk följt av fyra timmars tvättande vilket iofs inte är jättekul, men det är himla skönt att slippa ta på sig de fula obekväma trosorna nåt mer.

Idag har jag varit på projektmöte med Fryshuset och jag tror att det här kommer att bli riktigt spännande och lärorikt för mig, även om jag bara är en projektkoordinator. Om en stund ska jag på intervju också, en till gruppintervju. De är lite obehagliga de där för det känns som man ska överglänsa varandra liksom (not my style!) och man vet att alla är ute efter samma jobb som en själv. Samtidigt vet man ju att alla andra är i samma situation som jag och då tycker jag synd om dem.

Över till barn och barnuppfostran som jag inte vet ett skit om så jag tänker inte lägga någon värdering i följande händelse. Malle sitter på en bänk på Nybergs torg och dricker en kaffe i väntan på att hennes sambo ska komma från tunnelbanan så att de kan gå och handla. Då kommer en kvinna och sätter sig bredvid och lite längre bort står en unge (i tre-fyrårsåldern och rödhårig om det är av intresse) och kastar sin glass i marken gång på gång. Han kommer fram och mamman säger åt honom att kasta glassen i papperskorgen för nu är den förstörd varpå ungen får ett utbrott såklart. Han börjar skrika om en ny glass och sparkar och slår på morsan som bara helt lugnt säger: ”Sluta Douglas-Oliver” upprepade gånger. Det hela fortsätter i minst fem minuter till (sen går jag för jag orkar inte höra…) och mamman är helt lugn tills ungen kastar hennes glass på marken, då höjer hon ett finger och stirrar stint på honom. Nu jävlar tänkte jag är hon förbannad. Men hon säger bara: ”Det där var inte bra gjort”. Själv hade jag nog fått ett utbrott själv om min unge hållit på sådär och de flesta med mig kan jag gissa, men jag kan även förstå att man blir sur om man får ett namn som Douglas-Oliver.

Min största skräck när det gäller det här med barn är att uppfostra det/dem. Hur ska man göra i situationer som den ovan till exempel? Och framförallt, hur ska man göra för att inte omedvetet påverka könsrollerna som ju måste ändras på enligt mig? Visst, man kan läsa massa böcker men jag tvivlar på att jag kommer att ha dem i åtanke när snorungen sparkar mig på smalbenet. Och vad ska jag göra när folk i omgivningen behandlar min son/dotter enligt de konstruerade könsrollerna som är så inrotade hos oss alla?