Hur mår min lilla pelargon idag då?

Att prata med sig själv, vad är det för fenomen? Varför gör man det? Min teori är att det är åldersrelaterat. Alla farbröder på mitt jobb som är lite till åren gör det. En del säger att ensamma människor pratar mycket med sig själva/sin katt/sina krukväxter och det är nog sant, för vem ska man prata med annars? Om man inte passar sig kanske man glömmer hur man pratar ju. Det intellektuella utbytet lär ju dock vara minimalt. Fast å andra sidan, hur ofta för man stimulerande samtal själv? Vissa ensamma människor har löst problemet genom att de sitter och ringer till olika myndigheter och annat och klagar/upplyser dem om saker. Egentligen är de nog inte så missnöjda oftast, de vill bara ha någon att prata med. Dessa människor älskar när en marknadsundersökare/säljare ringer (trust me - jag vet) och kan prata i timmar om vad de tycker om ostdiskens placering på ICA Kvantum.

Jag pratar med mig själv endast för att komma ihåg saker och när jag är arg, på mig själv eller någon annan. När jag gick i gymnasiet och man skulle memorera massa saker utantill brukade jag hitta på ramsor som jag sedan sa högt för mig själv. Har för mig att jag gjorde det ett par gånger på högskolan också - det var nåt med formler och någon som tog e och en annan gång hade det med EU-lagar att göra. Det funkar faktiskt, men man måste komma över sig själv och tankar kring att inte vilja verka konstig. Det gäller förresten generellt - folk borde komma över sig själva mer. Ni hajar vad jag menar va? Den här ängsligheten och spelade coolheten som alla går omkring med tills de får magsår.